De starka eleverna

I boken ”Levd demokrati?” finns ett avsnitt som handlar om starka elever som, efter att ha hört deras utsaga, uppenbarligen blivit mobbade men som inte reagerat på det sätt som många andra elever. Det handlar om elever som istället inte tagit åt sig och som vägrat att brytas ned av andras inskränkthet och åsikter. I boken kallas de överlevare, och en av de som intervjuats, Karin, hävdar själv att hon inte kände sig mobbad. Men om man läser vad hon varit med om blir det för en annan uppenbart att mobbning har ägt rum. Författaren ställer frågan ” Undgår man att bli mobbad av en mobbning därför att man inte tar åt sig av den?”. För egen del anser jag att mobbning har ägt rum, oavsett om mottagaren av mobbningen tagit åt sig eller ej. Frågan är dock hur man behandlar detta om personen själv inte anser att mobbning ägt rum, då dessa personer med största sannolikhet inte kommer att vända sig till någon pedagog. Vad känner ni?

Actionspel kan hjälpa dyslektiker.

I ett inlägg gjort på Spellärarens blogg i juni 2014 kan man läsa att forskning har visat att vissa actionspel kan hjälpa elever med dyslexi att bli bättre på att läsa och skriva. Detta är någonting som i alla fall jag själv tycker är ganska intressant med tanke på hur emot spel många föräldrar och lärare är. Bloggen drivs av en förstelärare i Göteborg som själv använder sig av spel i undervisningen för att motivera eleverna, och angående just detta skriver han så här:

"Det finns teorier om att dyslexi kan bero på svårigheter att fokusera på sin läsning vilket gör att man får svårigheter i att avkoda orden man läser. Men genom att spela actionspel tränar man upp sin fokusering vilket gör att man kan bli bättre på att avkoda ord eftersom man tränar upp sin fokuseringsförmåga. I forskningen som heter ”Action Video Games Make Dyslexic Children Read Better” testade man två grupper av barn med dyslexi. Den ena gruppen fick spela lugna spel och den andra gruppen fick spela ”actionspel”. Efter att de spelat sina spel skulle de läsa och det visade det sig att ”action-gruppen” läste snabbare och mer fokuserat än den gruppen som spelat andra spel. Andra tester visade även på att action-gruppen tränat upp sin uppmärksamhetsförmåga." - Felix "Spelläraren" Gyllenstig Searro.

Vad tror ni om det här, och hur ställer ni er till spel i undervisningen?



Jag vill förövrigt passa på att rekommendera denna blogg till er som vill veta mer om hur man kan använda sig av spel i undervisningen. Bloggen riktar sig till pedagoger som kanske inte själva har så stor erfarenhet av spel, men är sugna på att testa på någonting nytt. Felix som driver bloggen menar att vi genom att utgå från elevernas spelintresse kan skapa både kreativa och roliga lektioner som gör att eleverna tycker att det är roligt att gå till skolan. Han menar att eleverna i hans fall uppskattar att han pratar om och bekräftar deras intressen samt tar med sig det in i undervisningen.
"Det skapar en ömsesidig respekt som i längden skapar ett starkt förtroende för mig som pedagog och det bygger även upp förtroendet för skolan eftersom jag hjälper eleverna att lyckas och i längden få betyg." - Felix "Spelläraren" Gyllenstig Searro.

Länk till bloggen: https://spellararen.wordpress.com/about-2/

Det finns också flera föreläsningar postade på Youtube där Felix föreläser om spel.
Här är en länk till en av dessa:
https://www.youtube.com/watch?v=gFrrLnMDOYc

Ta mig - en bra film om genus.

I det här inlägget tänkte jag rekommendera en liten film som jag såg i samband med att vi pratade om stereotypa könsroller på teatern.

Under åren som gått har vi pratat en hel del om genus och hur vi som pedagoger ska förhålla oss till likvärdigheten i skolan. Genus handlar ju, som alla troligtvis redan vet vid det här laget, om våra föreställningar kring vilka beteenden vi förknippar med pojkar och flickor, och forskningen visar att vi som lärare oftast gör skillnad mellan flickor och pojkar i skolan även om vi kanske inte alltid tänker på det. I boken Normkritiska perspektiv- i skolans likabehandlingsarbete av Elisabeth Elmeroth står det till exempel att det är vanligt att lärare ofta särbehandlar pojkar och flickor genom att acceptera vissa saker hos det ena könet men inte hos det andra.

När jag har frågat runt på skolorna jag varit på hur de arbetar kring genus har de flesta svarar att de inte lägger något jättestort fokus på detta eftersom de inte anser att det finns ett problem på skolan. "Att väcka frågan hos eleverna kanske bara leder till att man skapar ett problem som inte finns".
Även jag själv har aldrig riktigt upplevt att vi som flickor blivit annorlunda behandlade än killarna, vilket troligtvis visar att även jag som elev är så inrutad i hur vi flickor ska vara att jag inte reagerar över det.

Så såg jag den här filmen gjord av gruppen Poesi för fiskar, vilken helt klart fick mig att vakna till.
Filmen speglar en helt vanlig dag på skolan där eleverna ska ha gymnastik. Tyvärr riktar sig filmen inte riktigt till vår målgrupp, och innehåller ett språk som barn på låg- och mellanstadiet inte borde höra, men ja för oss som blivande pedagoger säger den nog ett och annat om verkligheten.

Håll till godo:

Gestaltning

Här kommer vår gestaltning från Karlskogagruppen. Vi har valt att göra en liten film som har berört oss alla och vi ville försöka framhäva de starka känslorna som är kopplat till mobbning.

Kopplingar och inspiration till filmen:

Olsson, C. (2015). Nolltolerans mot mobbning borde vara en självklarhet. I H. Reistad, (2015). (red.), Pedagogiska magasinet - Lärarförbundets tidskrift för utbildning, forskning och debatt (2) (ss. 78,79).

Skolverket, (2014). Främja, förebygga, upptäcka och åtgärda: Hur skolan kan arbeta mot trakasserier och kränkningar. Stockholm: Skolverket.

Skolverket, (2013). Kränkningar i skolan: Analyser av problem och lösningar. Stockholm: Skolverket.

Thors, C. (2007). (red.), Utstött - En bok om mobbning. Stockholm: Lärarförbundets förlag.


Medverkande:
Josefine Persson
Malin Johansson
Nathalie Einmaa
Jennifer Rosengren
Veronica Hjalmarsson

Vi vill också tacka Erika Jonsson för text och musik.

Skickliga pedagoger

Boken Den vänliga maktutövningens regim(Bartholdsson, 2010) tar upp att makt handlar om att utöva kontroll över andras handlingar. Lärarens makt måste legitimeras av eleverna, och inte öppet ifrågasättas. Jag har läst boken Ledarskap i klassrummet(Steinberg, 2014). Han skriver om framgångsfaktorer som han har observerat att skickliga pedagoger använder i sina klassrum. Han menar att alla känner sig frustrerade och irriterade ibland, men utmaningen är att få det att fungera. Hur gör de skickliga pedagogerna? Det handlar för det första att den gode pedagogen har tydliga värderingar, att ha en bas att stå på och klara linjer i sitt bemötande. För det andra att den goda pedagogen ska kunna förklarar varför du gör som du gör, att inte bara har aktiviteter för att fylla ut tiden. För det tredje att den goda pedagogen skapar förtroende, vilket innebär att de anser att relationer är viktiga. För det fjärde är goda pedagoger framtidsorienterade och använder metoder som inte bara tränar kunskaper utan även personliga egenskaper som framtiden kräver bl.a. formativ bedömning. För det femte tar den goda pedagogen ett stort personligt ansvar för sina resultat med frågor som: Vad kan jag göra på ett annat sätt? För det femte bygger den gode pedagogen upp en trygg klassrumskultur med rutiner, ritualer och normer. De bästa pedagogerna lägger ned mycket tid på att skapa en trygg, positiv och välkomnande miljö. För det sjätte har den gode pedagogen kärlek och entusiasm att ge sina elever, men det behövs även struktur. Med det menas organisation, spelregler, tydligt ledarskap och normer. På det sättet skapas en lärare som är både sträng och rättvis. Intressant läsning tycker jag!

Utmaningar och normer

I boken Normkritiska perspektiv i skolans likabehandlingsarbete, diskuteras det vad normer är för någonting, och en fråga ställs ”Vågar du anta utmaningen?” Utmaningen som vi pedagoger ställs inför varje dag är att vi ska våga utmana normerna i samhället, våga ta ställning  och våga förändra. Men hur gör vi som pedagoger när normerna som ska utmanas är föreställningar som vi har själva? Kan man alltid kliva ut ur sin yrkesroll eller kommer vissa åsikter och föreställningar lysa igenom och möjligtvis prägla arbetet med barnen?
Personligen tror jag att det är viktigt att vara professionell och inte låta åsikter skina igenom, men jag tror att det är svårt och kanske rentav en omöjlighet? Jag kopplar resonemanget till att vi alla är olika och ska vi lära känna varandra på ett djupare plan måste vi vädra åsikter och föreställningar. Men var går gränsen? Politiska åsikter? Genusdebatten? Vem bestämmer vad som är okej egentligen?

 Enligt Lgr11 ” Det etiska perspektivet är av betydelse för många av de frågor som tas upp i skolan. Perspektivet ska prägla skolans verksamhet för att ge grund för och främja elevernas förmåga att göra personliga ställningstaganden”

Personliga ställningstaganden? Vilka typer av ställningstaganden och är det okej om de understryker olika typer av normer? Normer om svenskhet eller genus? Även om vi som lärare aktivt arbetar gentemot normer kommer eleverna själva skapa och understryka normer, eller hur? Det är inget lätt jobb vi har valt, det kan vi konstatera. För att lyckas måste vi vara professionella, våga utmana och våga diskutera med våra elever.

Hur mycket kan vi kräva av föräldrarna?

För de flesta av oss som läser till lärare känns det säkert som en självklarhet att hemmen är av stor betydelse för barnens utveckling i skolan, och vi räknar nog till viss del med att föräldrarna ska engagera sig i sina barns skolgång eftersom läroplanen är tydlig med att understryka att undervisningen ska ske i samarbete med hemmen.

Under min senaste praktik fick jag dock bevittna att detta samarbete långt ifrån alltid är lika självklart för vårdnadshavarna som det är för oss, då flera barn i min klass alltid kom till skolan med ogjorda läxor pga att föräldrarna inte hade haft tid att hjälpa dem. Många barn hade också dåliga kläder med sig till skolan, och när de fick i uppgift att ta med sig lappar eller andra saker, som till exempel gymnastikkläder, var det alltid samma barn som ”glömde” det. Under samma period hörde jag också en förälder argumentera för att hon tyckte det var dåligt att skolan lade över så mycket ansvar på föräldrarna och mer eller mindre krävde att föräldrarna skulle hjälpa barnen med läxorna. ”Hur kan de kräva att man ska ha tid för det när man har jobbat hela dagen? Lärarna borde avsätta tid att hjälpa eleverna med läxorna”.

I boken Den vänliga maktutövningens regim skriver författaren om föräldrarnas ansvar och menar att just läxor är ett ämne som oftast diskuteras på utvecklingssamtalen och blir en bidragande anledning till att det uppstår konflikter mellan lärare, elever och föräldrar. Samtidigt skriver hon hur fler och fler skolor mer eller mindre kräver att föräldrarna ska ta sitt ansvar, och att vissa skolor till och med tagit fram speciella dokument som föräldrarna får skriva under där de godkänner att de tänker visa intresse i deras barns utveckling genom att bland annat engagera sig i deras hemuppgifter (Bartholdsson, 2008 s.68-70).

På Skolverkets hemsida kan man dock läsa en artikel om att läxor i de yngre åldrarna inte är att rekommendera eftersom barnen i den åldern inte är kapabla att ansvara för sina egna läxor (Skolverket, 2013), och googlar man på just ”läxor i skolan” ser man att fler och fler skolor valt bort läxorna just för att föräldrarna av olika anledning inte har möjligheten att hjälpa sina barn med dessa.

Personligen tycker jag att läxor är bra, men samtidigt har jag svårt att se att man som lärare kan tvinga elevernas föräldrar att hjälpa barnen med dessa. Hur ser ni andra på det här med läxor, och hur mycket ansvar anser ni att skolan kan lägga på barnens vårdnadshavare?