Normen Genus
I boken Normkritiska perspektiv tas bland annat upp, normen om vad som är normalt för pojkar och flickor. Genus är en stor diskussionsfråga i dagens samhället där män och kvinnor får olika lön för samma arbete. Detta kan såklart även spåras till skolan.
Eidevals forskning visar på att likartad
handling uppfattas olika beroende på om det är en pojke eller flicka som utgör
dem. Exempel som tas upp i boken är hur lärare kan acceptera ett aggressivare beteende hos pojkar än hos flickor, och att det oftast är förgivet-tagna strukturer som inte ifrågasätts eller reflekteras.
Ett tydligt exempel av detta finns även i filmen "Tusen gånger starkare" där pojkarna får talsutrymme i klassen utan att räcka upp handen. Detta var inte något läraren i filmen uppmärksammade förens det kom en ny tjej till klassen, med nya perspektiv och erfarenheter. Hon gjorde tjejerna starkare genom att de vågade ta mer plats. Pojkarna blev då frustrerade på flickorna och det skapas kaos i undervisningen då klassen innan hade väldigt inrotade könsrollsmönster. Läraren i filmen har tidigare inte uppmärksammat hur pojkarnas beteende var, men när flickorna gör lika dant blir det uppmärksammat. Filmen målar upp en väldigt tydlig bild över hur de olika könen förväntas bete sig i skolan.
Jag själv har också bilder av hur pojkar och flickor beter sig olika, som exempelvis hur flickor viskar och fnittrar mer medens pojkar kan vara mer högljudda när de samtalar på skolgården. Detta ska dock inte följa med in i undervisningen då jag förväntar mig att alla elever tar sitt eget ansvar och har förståelse för hur de påverkar miljön, och att alla ska bete sig efter samma principer. Att räcka upp handen är något som gäller alla och att vara högljudd är inte okej då det förstör arbetsron (för alla).
Sedan kan jag tycka ibland att det kan vara svårt att föra samman pojkar och flickor. Då jag själv har erfarenheter av hur obekväm jag blev att paras ihop med pojkar i dans eller i fotboll på gymnastiken.
Jag själv har en bild av hur pojkar och flickor förväntas bete sig men jag tycker givetvis inte att man ska dra alla över en kant då alla är unika individer med olika egenskaper.
- Men hur ska man som lärare göra för att ta kol på normen om flickor och pojkars beteende mer än att sätta upp samma regler för alla?
- och hur får man pojkar och flickor att känna sig bekväma med varandra?
- sedan har jag en ytterligare frågor som jag klurat på från samverkans dagarna. Vi lärare har ju anmälningsplikt vid oro. Efter anmälan finns ändå oron kvar och ny oro kan också uppstå i klassrummet där elever uppmärksammat den utsatta eleven. Hur gör man som lärare för att lugna sig själv och klass då man enligt lag inte får tala om den utsatta eleven till andra lärare eller klassen?
I Karlstad fick vi svaret att va lugn och säga normalt att "kalle" kommer inte idag, men vad gör man efter ett par dagar då elevernas frågor kvarstår?
Det här med hur vi bemöter flickor och pojkar olika, tycker jag är väldigt intressant. Ofta tror jag att det är just normen som vi vuxit upp med som spelar in. Jag tror även att vi ofta gör detta relativt omedvetet. Vi vill nog alla kunna bemöta alla elever så lika som det är möjligt, men ibland tar vi med våra "personliga värderingar" eller normer in i klassrummet. Detta kan säkert resultera i att vi ibland gör det som istället sitter i märgen än det vi egentligen tycker skulle vara bäst, utifrån ett pedagogiskt perspektiv. Men jag tycker, att så länge vi har med oss att bemöta alla elever på lika villkor så är det bra. Att inte anta att flickor och pojkar ska bete sig på ett visst sätt. Men ibland kan vi alla göra små missar, vi är inte mer än människor. Det viktigaste är nog att kunna reflektera över sina gjorda val i klassrummet och sedan ändra det som behövs, till nästa gång.
SvaraRadera/Sophie
Ett "problem" som nog många lärare skulle vilja diskutera mer kring. Utåt sett när man talar högt så ser man alla elever och man skiljer inte på någon, men hur ser verkligheten ut inne i klassrummet?
SvaraRaderaGör vi små missar som Sophie säger så tror jag på att prata med eleven sen, om jag känner att jag varit hårdare mot en elev så kan jag tala med den personen sen och be om ursäkt och förklara varför det blev på det viset. Ingen ska behöva känna sig orättvist behandlad.
/Martina Andersson
Genusdebatten är alltid aktuell. Det handlar om att synliggöra normen, och att göra normens öga större enligt boken Normkritiskt perspektiv. Flickor är duktigare men får sedan lägre lön. Vad kan detta bero på? Det handlar om att vi har olika förväntningar på pojkar och flickor, fast vi inte tänker på det. Som lärare är det viktigt att fundera över sina egna handlingar, i olika situationer. Diskriminering handlar om att behandla vissa sämre i en situation än andra, och det gör man om man t.ex. oftare ger pojkar ordet i klassen. En idé kan vara att testa sig själv en dag, och skriva ned vilka man ger ordet i klassrummet, och på det sättet tydliggöra hur man själv agerar.
SvaraRaderaJag håller med ovanstående om att detta är ett väldigt intressant och aktuellt ämne, och det kanske är så att det är "lättare sagt än gjort" att alltid bemöta flickor och pojkar lika på grund av de normer och värden vi vuxit upp med och handlar efter helt omedvetet. Därför tror även jag på att ha ett kritiskt förhållningssätt till sig själv som lärare och sitt handlande. Att ständigt reflektera är något vi ofta återkommer till i våra diskussioner här på lärcentrat och jag tror det är än viktigare att fortsätta med detta ute i arbetslivet senare. Att som Anne skrev testa sig själv tycker jag är en bra idé. Jag tycker också att man kan ta hjälp av kollegor, observera varandra och diskutera frågorna!
SvaraRadera/Elisabeth K
Intressant inlägg och kommentarer därtill. Jag tänker också att vi behöver observera vad vi verkligen gör och att förändra när oönskad situation uppstår. Jag tror på att ta tag i saker direkt, annars kanske det lätt blir att det inte följs upp. Men att ta tag i det direkt kanske innebär att jag behöver reflektera över vad som egentligen hände, skulle jag kunnat gjort på ett annat sätt och hur ska jag agera i nästa situation. Med det vill jag säga genom att ta tag i det direkt innebär inte att man ska göra något förhastat utan ha en genomtänkt handling och reflektion kring det.
SvaraRaderaJag tycker det är ett bra förslag att vi kan notera och reflektera över hur vi verkligen ”gör ” ute i verkligheten. Våra erfarenheter ligger också i vår ryggsäck och man kan kanske synliggöra sitt handlande mer om man tänker på just detta. Jag upplever inte stora genus skillnader av de erfarenheter jag har nu i yrket, men däremot personligheterna hos eleverna oavsett kön tycker jag tar stor plats. Jag tänker på att det är inte ok att prata rätt ut, men om en elev som inte gör det så ofta blir inte läraren lika irriterad/besviken, de tycker jag att jag ser ute i verksamheten./Annika Lund
SvaraRaderasom de sa får man väl fråga kalle vad de vill att man ska säga eller? eller behövs samtycke?
SvaraRaderaMan behöver ju inte skilja på dem mer än nödvändigt kanske.. vissa har ju tjej och killled eller tjej och pojkbord har jag sett på någon lågstadieskola att de har ibland..
men på min arbetsplats var det en gång lite tjafs mellan pojkar och flickor på fotbollsplan...de va en trea.. de skulle öva till en klasscup... då prata jag med klassen om att cupen hade som regler att minst två flickor måste vara med för att få delta i cupen... så varför inte spela tillsammans och hjälpa varandra att lära er olika grejer av varandra på planen och peppa varandra istället för att trycka ner varann...och de förstod genast att de bara förstörde för sig själva och efter det gick de hur bra som helst på planen och det var helt underbart att se! / Nathalie eriksson
Angående flickor och pojkar: ( det är svårt att helt ta kol på denna norm) Jag är helt för samma regler, men för att ta kol på normen så tror jag det är viktigt att upplysa eleverna om att ALLA är olika. Det är inte skillnad mellan pojkar och flickor, utan det är skillnad mellan individer. Ingen är likadan som den andra. Det andra att få pojkar och flickor att känna sig bekväma med varandra är svårare, men jag tror på ett förebyggande arbete redan från förskolan. Att tänka på de små sakerna som att inte göra skillnad mellan könen genom små kommentarer osv. Vi som lärare har ju vår uppgift i skolan inte i hemmen. Att tjejernas rum är rosa och killarnas rum är blått är inget vi kan göra något åt, men vi kan försöka få en bra sammanhållning i gruppen bland olika elever och även belysa både deras olikheter (mellan individer) och likheter (mellan tjejer och killar). Det är en väldigt svår fråga att besvara, men dessa tankar kommer upp i mitt huvud.
SvaraRaderaAngående fråga 3: Ja, det känns väldigt hemskt att bara behöva lämna över ärendet till någon annan och sedan vänta på bättring helt ovetande. Jag skulle nog prata med den berörda eleven och se till dennes allmäntillstånd. Så länge eleven verkar må bra och man inte ser några tydliga tecken på att det blir sämre eller förvärras, så tror jag man får nöja sig med att hålla ett öga på och kommunicera med barnet. Sedan kanske man kan prata ut med någon (bara man inte nämner namn). Man får helt enkelt göra det bästa av situationen.
// Kristin, Grupp E
SvaraRadera