De starka eleverna

I boken ”Levd demokrati?” finns ett avsnitt som handlar om starka elever som, efter att ha hört deras utsaga, uppenbarligen blivit mobbade men som inte reagerat på det sätt som många andra elever. Det handlar om elever som istället inte tagit åt sig och som vägrat att brytas ned av andras inskränkthet och åsikter. I boken kallas de överlevare, och en av de som intervjuats, Karin, hävdar själv att hon inte kände sig mobbad. Men om man läser vad hon varit med om blir det för en annan uppenbart att mobbning har ägt rum. Författaren ställer frågan ” Undgår man att bli mobbad av en mobbning därför att man inte tar åt sig av den?”. För egen del anser jag att mobbning har ägt rum, oavsett om mottagaren av mobbningen tagit åt sig eller ej. Frågan är dock hur man behandlar detta om personen själv inte anser att mobbning ägt rum, då dessa personer med största sannolikhet inte kommer att vända sig till någon pedagog. Vad känner ni?

Actionspel kan hjälpa dyslektiker.

I ett inlägg gjort på Spellärarens blogg i juni 2014 kan man läsa att forskning har visat att vissa actionspel kan hjälpa elever med dyslexi att bli bättre på att läsa och skriva. Detta är någonting som i alla fall jag själv tycker är ganska intressant med tanke på hur emot spel många föräldrar och lärare är. Bloggen drivs av en förstelärare i Göteborg som själv använder sig av spel i undervisningen för att motivera eleverna, och angående just detta skriver han så här:

"Det finns teorier om att dyslexi kan bero på svårigheter att fokusera på sin läsning vilket gör att man får svårigheter i att avkoda orden man läser. Men genom att spela actionspel tränar man upp sin fokusering vilket gör att man kan bli bättre på att avkoda ord eftersom man tränar upp sin fokuseringsförmåga. I forskningen som heter ”Action Video Games Make Dyslexic Children Read Better” testade man två grupper av barn med dyslexi. Den ena gruppen fick spela lugna spel och den andra gruppen fick spela ”actionspel”. Efter att de spelat sina spel skulle de läsa och det visade det sig att ”action-gruppen” läste snabbare och mer fokuserat än den gruppen som spelat andra spel. Andra tester visade även på att action-gruppen tränat upp sin uppmärksamhetsförmåga." - Felix "Spelläraren" Gyllenstig Searro.

Vad tror ni om det här, och hur ställer ni er till spel i undervisningen?



Jag vill förövrigt passa på att rekommendera denna blogg till er som vill veta mer om hur man kan använda sig av spel i undervisningen. Bloggen riktar sig till pedagoger som kanske inte själva har så stor erfarenhet av spel, men är sugna på att testa på någonting nytt. Felix som driver bloggen menar att vi genom att utgå från elevernas spelintresse kan skapa både kreativa och roliga lektioner som gör att eleverna tycker att det är roligt att gå till skolan. Han menar att eleverna i hans fall uppskattar att han pratar om och bekräftar deras intressen samt tar med sig det in i undervisningen.
"Det skapar en ömsesidig respekt som i längden skapar ett starkt förtroende för mig som pedagog och det bygger även upp förtroendet för skolan eftersom jag hjälper eleverna att lyckas och i längden få betyg." - Felix "Spelläraren" Gyllenstig Searro.

Länk till bloggen: https://spellararen.wordpress.com/about-2/

Det finns också flera föreläsningar postade på Youtube där Felix föreläser om spel.
Här är en länk till en av dessa:
https://www.youtube.com/watch?v=gFrrLnMDOYc

Ta mig - en bra film om genus.

I det här inlägget tänkte jag rekommendera en liten film som jag såg i samband med att vi pratade om stereotypa könsroller på teatern.

Under åren som gått har vi pratat en hel del om genus och hur vi som pedagoger ska förhålla oss till likvärdigheten i skolan. Genus handlar ju, som alla troligtvis redan vet vid det här laget, om våra föreställningar kring vilka beteenden vi förknippar med pojkar och flickor, och forskningen visar att vi som lärare oftast gör skillnad mellan flickor och pojkar i skolan även om vi kanske inte alltid tänker på det. I boken Normkritiska perspektiv- i skolans likabehandlingsarbete av Elisabeth Elmeroth står det till exempel att det är vanligt att lärare ofta särbehandlar pojkar och flickor genom att acceptera vissa saker hos det ena könet men inte hos det andra.

När jag har frågat runt på skolorna jag varit på hur de arbetar kring genus har de flesta svarar att de inte lägger något jättestort fokus på detta eftersom de inte anser att det finns ett problem på skolan. "Att väcka frågan hos eleverna kanske bara leder till att man skapar ett problem som inte finns".
Även jag själv har aldrig riktigt upplevt att vi som flickor blivit annorlunda behandlade än killarna, vilket troligtvis visar att även jag som elev är så inrutad i hur vi flickor ska vara att jag inte reagerar över det.

Så såg jag den här filmen gjord av gruppen Poesi för fiskar, vilken helt klart fick mig att vakna till.
Filmen speglar en helt vanlig dag på skolan där eleverna ska ha gymnastik. Tyvärr riktar sig filmen inte riktigt till vår målgrupp, och innehåller ett språk som barn på låg- och mellanstadiet inte borde höra, men ja för oss som blivande pedagoger säger den nog ett och annat om verkligheten.

Håll till godo:

Gestaltning

Här kommer vår gestaltning från Karlskogagruppen. Vi har valt att göra en liten film som har berört oss alla och vi ville försöka framhäva de starka känslorna som är kopplat till mobbning.

Kopplingar och inspiration till filmen:

Olsson, C. (2015). Nolltolerans mot mobbning borde vara en självklarhet. I H. Reistad, (2015). (red.), Pedagogiska magasinet - Lärarförbundets tidskrift för utbildning, forskning och debatt (2) (ss. 78,79).

Skolverket, (2014). Främja, förebygga, upptäcka och åtgärda: Hur skolan kan arbeta mot trakasserier och kränkningar. Stockholm: Skolverket.

Skolverket, (2013). Kränkningar i skolan: Analyser av problem och lösningar. Stockholm: Skolverket.

Thors, C. (2007). (red.), Utstött - En bok om mobbning. Stockholm: Lärarförbundets förlag.


Medverkande:
Josefine Persson
Malin Johansson
Nathalie Einmaa
Jennifer Rosengren
Veronica Hjalmarsson

Vi vill också tacka Erika Jonsson för text och musik.

Skickliga pedagoger

Boken Den vänliga maktutövningens regim(Bartholdsson, 2010) tar upp att makt handlar om att utöva kontroll över andras handlingar. Lärarens makt måste legitimeras av eleverna, och inte öppet ifrågasättas. Jag har läst boken Ledarskap i klassrummet(Steinberg, 2014). Han skriver om framgångsfaktorer som han har observerat att skickliga pedagoger använder i sina klassrum. Han menar att alla känner sig frustrerade och irriterade ibland, men utmaningen är att få det att fungera. Hur gör de skickliga pedagogerna? Det handlar för det första att den gode pedagogen har tydliga värderingar, att ha en bas att stå på och klara linjer i sitt bemötande. För det andra att den goda pedagogen ska kunna förklarar varför du gör som du gör, att inte bara har aktiviteter för att fylla ut tiden. För det tredje att den goda pedagogen skapar förtroende, vilket innebär att de anser att relationer är viktiga. För det fjärde är goda pedagoger framtidsorienterade och använder metoder som inte bara tränar kunskaper utan även personliga egenskaper som framtiden kräver bl.a. formativ bedömning. För det femte tar den goda pedagogen ett stort personligt ansvar för sina resultat med frågor som: Vad kan jag göra på ett annat sätt? För det femte bygger den gode pedagogen upp en trygg klassrumskultur med rutiner, ritualer och normer. De bästa pedagogerna lägger ned mycket tid på att skapa en trygg, positiv och välkomnande miljö. För det sjätte har den gode pedagogen kärlek och entusiasm att ge sina elever, men det behövs även struktur. Med det menas organisation, spelregler, tydligt ledarskap och normer. På det sättet skapas en lärare som är både sträng och rättvis. Intressant läsning tycker jag!

Utmaningar och normer

I boken Normkritiska perspektiv i skolans likabehandlingsarbete, diskuteras det vad normer är för någonting, och en fråga ställs ”Vågar du anta utmaningen?” Utmaningen som vi pedagoger ställs inför varje dag är att vi ska våga utmana normerna i samhället, våga ta ställning  och våga förändra. Men hur gör vi som pedagoger när normerna som ska utmanas är föreställningar som vi har själva? Kan man alltid kliva ut ur sin yrkesroll eller kommer vissa åsikter och föreställningar lysa igenom och möjligtvis prägla arbetet med barnen?
Personligen tror jag att det är viktigt att vara professionell och inte låta åsikter skina igenom, men jag tror att det är svårt och kanske rentav en omöjlighet? Jag kopplar resonemanget till att vi alla är olika och ska vi lära känna varandra på ett djupare plan måste vi vädra åsikter och föreställningar. Men var går gränsen? Politiska åsikter? Genusdebatten? Vem bestämmer vad som är okej egentligen?

 Enligt Lgr11 ” Det etiska perspektivet är av betydelse för många av de frågor som tas upp i skolan. Perspektivet ska prägla skolans verksamhet för att ge grund för och främja elevernas förmåga att göra personliga ställningstaganden”

Personliga ställningstaganden? Vilka typer av ställningstaganden och är det okej om de understryker olika typer av normer? Normer om svenskhet eller genus? Även om vi som lärare aktivt arbetar gentemot normer kommer eleverna själva skapa och understryka normer, eller hur? Det är inget lätt jobb vi har valt, det kan vi konstatera. För att lyckas måste vi vara professionella, våga utmana och våga diskutera med våra elever.

Hur mycket kan vi kräva av föräldrarna?

För de flesta av oss som läser till lärare känns det säkert som en självklarhet att hemmen är av stor betydelse för barnens utveckling i skolan, och vi räknar nog till viss del med att föräldrarna ska engagera sig i sina barns skolgång eftersom läroplanen är tydlig med att understryka att undervisningen ska ske i samarbete med hemmen.

Under min senaste praktik fick jag dock bevittna att detta samarbete långt ifrån alltid är lika självklart för vårdnadshavarna som det är för oss, då flera barn i min klass alltid kom till skolan med ogjorda läxor pga att föräldrarna inte hade haft tid att hjälpa dem. Många barn hade också dåliga kläder med sig till skolan, och när de fick i uppgift att ta med sig lappar eller andra saker, som till exempel gymnastikkläder, var det alltid samma barn som ”glömde” det. Under samma period hörde jag också en förälder argumentera för att hon tyckte det var dåligt att skolan lade över så mycket ansvar på föräldrarna och mer eller mindre krävde att föräldrarna skulle hjälpa barnen med läxorna. ”Hur kan de kräva att man ska ha tid för det när man har jobbat hela dagen? Lärarna borde avsätta tid att hjälpa eleverna med läxorna”.

I boken Den vänliga maktutövningens regim skriver författaren om föräldrarnas ansvar och menar att just läxor är ett ämne som oftast diskuteras på utvecklingssamtalen och blir en bidragande anledning till att det uppstår konflikter mellan lärare, elever och föräldrar. Samtidigt skriver hon hur fler och fler skolor mer eller mindre kräver att föräldrarna ska ta sitt ansvar, och att vissa skolor till och med tagit fram speciella dokument som föräldrarna får skriva under där de godkänner att de tänker visa intresse i deras barns utveckling genom att bland annat engagera sig i deras hemuppgifter (Bartholdsson, 2008 s.68-70).

På Skolverkets hemsida kan man dock läsa en artikel om att läxor i de yngre åldrarna inte är att rekommendera eftersom barnen i den åldern inte är kapabla att ansvara för sina egna läxor (Skolverket, 2013), och googlar man på just ”läxor i skolan” ser man att fler och fler skolor valt bort läxorna just för att föräldrarna av olika anledning inte har möjligheten att hjälpa sina barn med dessa.

Personligen tycker jag att läxor är bra, men samtidigt har jag svårt att se att man som lärare kan tvinga elevernas föräldrar att hjälpa barnen med dessa. Hur ser ni andra på det här med läxor, och hur mycket ansvar anser ni att skolan kan lägga på barnens vårdnadshavare?

Gestaltning

                                                           Normen Genus

I boken Normkritiska perspektiv tas bland annat upp, normen om vad som är normalt för pojkar och flickor. Genus är en stor diskussionsfråga i dagens samhället där män och kvinnor får olika lön för samma arbete. Detta kan såklart även spåras till skolan.

Eidevals forskning visar på att likartad handling uppfattas olika beroende på om det är en pojke eller flicka som utgör dem. Exempel som tas upp i boken är hur lärare kan acceptera ett aggressivare beteende hos pojkar än hos flickor, och att det oftast är förgivet-tagna strukturer som inte ifrågasätts eller reflekteras. 

Ett tydligt exempel av detta finns även i filmen "Tusen gånger starkare" där pojkarna får talsutrymme i klassen utan att räcka upp handen. Detta var inte något läraren i filmen uppmärksammade förens det kom en ny tjej till klassen, med nya perspektiv och erfarenheter. Hon gjorde tjejerna starkare genom  att de vågade ta mer plats.  Pojkarna blev då frustrerade på flickorna och det skapas kaos i undervisningen då klassen innan hade väldigt inrotade könsrollsmönster. Läraren i filmen har tidigare inte uppmärksammat hur pojkarnas beteende var, men när flickorna gör lika dant blir det uppmärksammat. Filmen målar upp en väldigt tydlig bild över hur de olika könen förväntas bete sig i skolan. 

Jag själv har också bilder av hur pojkar och flickor beter sig olika, som exempelvis hur flickor viskar och fnittrar mer medens pojkar kan vara mer högljudda när de samtalar på skolgården. Detta ska dock inte följa med in i undervisningen då jag förväntar mig att alla elever tar sitt eget ansvar och har förståelse för hur de påverkar miljön, och att alla ska bete sig efter samma principer. Att räcka upp handen är något som gäller alla och att vara högljudd är inte okej då det förstör arbetsron (för alla). 

Sedan kan jag tycka ibland att det kan vara svårt att föra samman pojkar och flickor. Då jag själv har erfarenheter av hur obekväm jag blev att paras ihop med pojkar i dans eller i fotboll på gymnastiken. 

Jag själv har en bild av hur pojkar och flickor förväntas bete sig men jag tycker givetvis inte att man ska dra alla över en kant då alla är unika individer med olika egenskaper. 

• Men hur ska man som lärare göra för att ta kol på normen om flickor och pojkars beteende mer än att sätta upp samma regler för alla? 

• och hur får man pojkar och flickor att känna sig bekväma med varandra?

• sedan har jag en ytterligare frågor som jag klurat på från samverkans dagarna. Vi lärare har ju anmälningsplikt vid oro. Efter anmälan finns ändå oron kvar och ny oro kan också uppstå i klassrummet där elever uppmärksammat den utsatta eleven. Hur gör man som lärare för att lugna sig själv och klass då man enligt lag inte får tala om den utsatta eleven till andra lärare eller klassen? 

I Karlstad fick vi svaret att va lugn och säga normalt att "kalle" kommer inte idag, men vad gör man efter ett par dagar då elevernas frågor kvarstår? 

Utvärdering genom dokumentation

I boken Lyssnandets pedagogik berättar författaren och läraren Ann Åberg om hur hon, efter år av samma upprepade arbetssätt, tappade lusten till yrket och att hon ifrågasatte sin egen framtid inom yrket.  Hon lyfter fram hur det är lätt att fastna i traditionella arbetssätt och att det då är svårt att hitta sig själv när man hela tiden följt andras metoder. Vändningen för henne kom dock när hon började att utvärdera sig själv och de arbetssätt som hon använde sig av. Ett av de sätt som visade sig vara väldigt fördelaktigt för henne och hennes arbetslag var dokumentation. Genom dokumentation menar hon att man kan synliggöra både hur barn faktiskt lär och hur väl vissa arbetsmetoder faktiskt funkar. Man får en möjlighet att ifrågasätta traditionella metoder och synliggöra nya möjligheter som kan lämpa sig bättre. Hon lyfter dock fram att dokumentation till en början är ett tungt och hårt arbete, och att det därför är viktigt att man redan tidigt bildar sig uppfattningen om vad man faktiskt är ute efter. Med andra ord att man vet exakt vad det är man önskar att få ut av den dokumentation som man gör. Vill man veta att en elev har förstått ett specifikt ämne, är det för att undersöka om kunskapskravet är nått, eller är det för att undersöka huruvida arbetsmetoden faktiskt främjar lärande?

I grundskolans tidigare år finns det krav på viss dokumentation gällande elevernas utveckling och huruvida de ligger i linje med de mål som finns i läroplanen. Hur mycket dokumentation görs dock med lärarens utveckling som fokusområde? Visserligen kan man finna mycket information och underlag i den dokumentation som görs av eleverna, som man sedan kan använda när man utvärderar sig själv som pedagog.  Men finns tiden för lärare idag att kontinuerligt kunna utvärdera sig själva och de undervisningsmetoder och arbetssätt som man använder sig av?  

Elevers olikheter som en tillgång i skolan

I dagens Sverige har alla lika värde, men samtidigt blir samhället alltmer segregerat. Elevers olikheter ökar och det är viktiga att uppmärksamma dessa olikheter för att kunna lära av varandra, men även för att kunna förstå varandras olika sätt att tänka och handla. Hur kan vi som lärare göra elevers livsvärldar och olikheter till en tillgång i undervisningen, och samtidigt få eleverna att känna sig mer delaktiga i undervisningsinnehållet? I boken Lyssnandets Pedagogik diskuteras frågan: ”Hur kan vi använda barnens olikhet i tänkande och handlande för att lära tillsammans?”(Lyssnandets pedagogik, 2005, s.76)

Hur tydliggör vi elevers olikheter i skolan och använder dessa i undervisningen? Det handlar om att diskutera tillsammans vad elever har för kunskaper och kompetenser, och helt enkelt bli nyfikna på varandras olikheter. Diskussioner skulle inte vara så intressanta och utvecklande om alla tänkte exakt lika. Lärande handlar trots allt om att lära tillsamman i en social process, och då är viktigt att synliggöra positiva sidor hos varandra i den processen. En elev med en ADHD diagnos kan t.ex. vara väldigt bra på att driva igång projekt, och då kan denna kompetens tas till vara av klassen. Sammanfattningsvis är elevers olikheter vad gäller kunskaper och kompetenser en förutsättning för en bra och inspirerande lärandeprocess.

Ytterligare en aspekt av olikheter är att vi kan vi använda elevers varierande kunskaper och kompetenser i undervisningen. Elever kan berätta för varandra om sina kunskaper inom ett visst område, och på det sättet lära sig mycket. Elevens egen livsvärld och intressen kommer in i skolarbetet, och eleverna får aktivt vara med och utforma undervisningen med sina kunskaper. Det är alltid viktigt att känna att man kan vara med och påverka sin egen situation! En motsättning mot detta resonemang kan vara att vi har läroplanen att rätta oss efter, den anger vad vi ska lära eleverna, och inte exakt hur det ska ske. Kommunikation är viktig ingrediens i läroplanen, liksom att skriva. Frågan är: Tycker ni att elevers olika kunskaper och kompetenser till större del kan vara utgångspunkt för undervisningen i dagens skola?

Upprätthållande av normer och mallar

Med endast drygt ett år kvar av sin utbildning funderar man, i alla fall jag, en hel del på vilken typ av pedagog man strävar efter att vara när man väl kommer ut som verksam lärare. Hur kommer man att hantera de många olika situationer som kan uppstå i skolmiljön, med så många olika individer, förutsättningar och attityder, och med styrdokument som yrkar för att eleverna inte bara ska uppnå de kunskapskrav som finns, de ska också utvecklas till demokratiska samhällsmedborgare med goda och sunda värderingar. Skolan ska med andra ord inte bara lägga den akademiska grunden för eleverna, utan även forma dem som individer inom det sociala. Ett brett och många gånger överväldigande ansvar och uppdrag.

I kursen vi läser nu har jag precis läst ”Den vänliga maktutövningens regim” som är skriven av Åsa Bartholdsson. Hon har under ett antal år följt två olika klasser, en förskoleklass och en klass i årskurs 5. I boken pratar hon om just detta, att skolan ska vara arenan där kunskap ska hämtas och personer ska växa och utvecklas. Dock finns det normer som råder och mallar som eleverna förväntas följa, både uttalade och outtalade, och de som inte håller sig inom dessa normer, denna normalitet, uppfattas som störande och oförmögna att ta till sig det som skolan ämnar till att göra. Här lyfter då författaren fram den maktutövning som ständigt pågår i våra svenska skolor för att ha kontroll över att normerna upprätthålls. De normer och mallar som finns har skapats av både skolan själv och av samhället, och de som inte följer dessa hotar att störa den maktutövning som sker.  Författaren lyfter här fram perspektiv och situationer som man själv aldrig riktigt reflekterat över. Man får en insikt i att läraren har en större maktposition i skolan än man kanske trott, och gränsen mellan att utöva den kontroll som krävs för att systemet ska fungera och att gå över denna gräns är många gånger mer hårfin än man kanske tidigare trott. Det är enligt mig viktigt att vara medveten om det som sker, hur man som lärare beter sig och utövar makt inom skolans väggar. Ett visst mått av kontroll krävs. På alla arbetsplatser och andra arenor finns en hierarki som krävs för att systemet ska fungera. Dock måste man också ta i beaktande att individer fungerar olika, och att ett visst mått av motstånd och ifrågasättande alltid kommer att finnas, speciellt när det kommer till skolan. Här tycker jag, att man istället för att uppfatta de som utmanar maktutövningen som avvikande från de normer som man stävar efter, istället behöver vara mer öppen för att se det som ett tillfälle att utvecklas. Att inse att brister finns och att det istället är ett positivt inslag att frågor lyfts. Vad tycker ni?  

Vikten av likabehandlingsarbete

Vi har precis varit ute på vår andra VFU-period, vilket betyder tjugo dagars praktik under handledning på en skola i vår närhet. VFU-perioderna följs som alltid av aktiva diskussioner oss lärarstudenter emellan, då vi får uppleva situationer och händelser som vi behöver ventilera. Ofta behöver vi få stöd och råd, för som underförstått, är det inget lätt yrke vi har valt att kliva in i.
Det tuffaste samtalsämnet denna gång har varit hur våra tilldelade skolor har arbetat med det likabehandlingsarbetet, någonting som vi upplever som otroligt viktigt då det är oroligt i de flesta elevgrupper runt om i landet. Diskussionerna om varför det är ett tufft klimat på skolorna hör också till vardagen och synpunkter som dåligt utbildade lärare, elever med olika etniciteter, få högutbildade föräldrar, elever med problematik, detta är synpunkter som ständigt lyfts fram i debatten. Som lärarstudent kan man endast spekulera men att många faktorer spelar in och påverkar klimatet på våra skolor, det kan vi enas om.
I boken Normkritiska perspektiv i skolans likabehandlingsarbete, Elmeroth, Elisabeth (red) (2012), diskuteras svårigheterna med likabehandlingsarbete då lika behandling inte förutsätter lika värde. Det talas om tolerans, acceptans och solidaritet, begrepp som inte används som alla är lika värda. Vilken grupp ska acceptera en annan och vad är normen för denna?
Enligt oss själva är ett likabehandlingsarbete grunden för en trygg skola, men det är också ett arbete som ständigt måste göras i någon form av uppförsbacke, eller i motvind om ni tycker att det begreppet är mer målande. Vi menar att hur mycket man än arbetar för att krossa normer och påvisa allas lika värde kommer det ändå finnas diskrimineringar och kränkande behandling på skolorna. Det är ofrånkomligt när det vistas så mycket människor tillsammans på en och samma gång.
Ett likabehandlingsarbete som genomsyrar den dagliga verksamheten och ett arbete där eleverna får vara med och bestämma om riktlinjer och mål bör enligt oss främja ett bättre klimat på skolorna. Visst kan det låta nedslående att alltid arbeta i motvind, men nej, pedagogerna i oss menar att det istället finns chans till ständig förbättring och utveckling. Med passion för yrket finns det aldrig några backar som är för branta eller en vind som är för kraftig, låt oss istället se möjligheterna och att få vara med och forma kommande generationer är inget annat än en utmaning; och vi är inte rädda för att ta den.

Om oss...

Denna blogg är ett samarbete mellan en grupp lärarstudenter som läser mot inriktningarna F-3 och 4-6, och som just nu läser kursen "Leda lärande" tillsammans via Karlstads Universitet. Kursen vi läser handlar om pedagogik, och tillsammans kommer vi att titta lite närmare på olika pedagogiska perspektiv och viktiga aspekter som man behöver tänka på inför det kommande yrket som pedagog. Frågor kommer att lyftas och resonemang att dras - helt enkelt kommer bloggen handla om blivande pedagogers tankar och idéer kring pedagogiska synsätt och metoder i dagens skola.

Vårt bloggnamn baseras först och främst på våra två studieorter, Motala och Karlskoga - därav namnet Motskoga. Proffspedagogerna valde vi sedan för att vi alla hoppas på att med hjälp av denna kurs, och vår övriga utbildning, kunna bli så goda pedagoger som möjligt. Med andra ord så nära proffs som möjligt. 

Vi som driver bloggen är:

 - Hej! Jag heter Anne Björck och läser till grundlärare 4-6. Jag bor i Motala med min familj sambo och 3 barn. På fritiden tränar jag på Actic, och promenerar med kompisar. Jag tycker att det ska bli väldigt intressant och roligt att läsa denna kurs.

- Hej! Jag heter Maja Franzén, jag är uppvuxen och bosatt i Motala. Jag studerar just nu grundlärarprogrammet årskurs 4-6 vid Karlstads Universitet. Jag arbetar på en skola i Mjölby kommun som lärare i fritidshem och undervisande lärare i Ma/NO i årskurs 1-3. På min fritid umgås jag gärna med familj, vänner och min franska bulldog Kapten. Är det vackert väder hittar ni mig med all säkerhet på golfbanan.

 - Hej, jag heter Lisette Bergqvist och läser till grundlärare 4-6. Jag bor på landet utanför Motala. Jag är uppvuxen på landet och väldigt intresserad av natur. Jag har jobbat med lantbruk och restaurang innan jag bestämde mig för att sadla om till lärare. På fritiden umgås jag med vänner, promenerar i naturen och fotograferar och målar. Jag ser fram emot den här kursen då vi inte haft så mycket pedagogik innan. Så det här tycker jag ska bli riktigt intressant.

  

 - Hej, jag heter Veronica Hjalmarsson och bor i Karlskoga. Jag studerar just nu tredje året på Grundlärarprogrammet årskurs 1-3 vid Karlstads Universitet, vilket betyder att jag är färdig lärare om drygt ett år om allt går som planerat. Parallellt med studierna arbetar jag också extra som springvikarie i förskolan och grundskolan. Min familj består av mig, min sambo och våra två barn, samt en japansk spets och sju katter. På fritiden ser jag gärna på film eller spelar spel tillsammans med mina vänner. Jag spelar även teater när tillfället ges, och just nu medverkar jag i musikalen Annie som nyligen hade premiär här i Karlskoga.

 - Jag heter Nathalie Einmaa och är 28 år gammal. Uppvuxen i lilla bruksorten Degerfors, men bor sedan några år tillbaka i Karlskoga. Läser till grundskolelärare F-3 på distans via Karlstads Universitet, och kommer att vara färdig med utbildningen lagom till nästa sommar. Känns spännande! Fritiden spenderas oftas i idrottshallen, då jag sedan många år tillbaka spelar volleyboll. Annars umgås jag gärna med nära och kära, eller passar på att resa när tid och pengar finns. 

Glad Påsk!

// Motskoga - Proffspedagogerna